Är jag gammalmodig?

På senare tid har jag blivit allt mer blödig. Jag har alltid älskat deckare, intrigen och spänningen och inte brytt mig om vilka slags mord som begicks... förrän nu. Jag kan inte läsa när det är barn under 16 år som dödas eller på något annat vis kommer i kläm, då mår jag fysiskt dåligt. Därför har jag fått svårt att läsa deckare eftersom alla deckarförfattare anser att minst ett barn ska stryka med i sina intriger.

Blev därför själaglad när jag precis innan påsk fick tag i "Maisie Dobbs" av Jacqueline Winspear, en lagom trivsam deckare. Den var så bra så jag snabbt slukade tvåan, "Med lätta bevis" och trean, "Lögnen". Vad var det då i dem som tilltalade mig? Jo, inga blodiga mord!

Böckerna handlar om privatdetektiv Maisie Dobbs och utspelar sig i trettiotalets London. Med första världskriget i minnet bottnar många fall där. Första boken handlar mer om hur Maisie Dobbs själv hade det under kriget och hur det kom sig att hon blev privatdetektiv. Normalt sett skulle jag tycka det är urtråkigt och irriterande att de inte fokuserar på ett fall, men här gör det inget. Språket flyter lätt och jag forslas tillbaka till Londons trettiotal i ett nafs. Tvåan och trean fokuserar mer på fallen men ändå är det personerna som man som läsare kommer ihåg.

Ja, när det gäller deckare har jag blivit gammalmodig. Agatha Christie och Jacqueline Winspear är mina nya deckaridoler!